Arbete - ett privilegium för eliten

Förr i världen var fritid en lyx för överklassen. 

Numera har socialisterna skapat ett samhälle där arbete är ett privilegium för eliten.

För några hundra år sedan fanns det lag på att man måste arbeta såvida man inte var tillräckligt förmögen så att man kunde leva på sin förmögenhet. I Stockholm fanns på 1600-talet ett rasphus till vilket arbetslösa män togs där dom sattes i arbete med att tillverka färgpigment och ett spinnhus där arbetslösa kvinnor fick spinna. Underklassen hade arbetsplikt medan överklassen hade fritid till att roa sig. Numera är rollerna ombytta. Överklassen utgörs av en hårt arbetande elit, medan underklassen är utan arbete och får överleva med hjälp av A-kassa och socialbidrag. De som har arbete har genom den fackliga kampen satt upp höga krav på arbetsgivarna, som arbetsgivarna måste uppfylla för att arbetsgivarna skall tillåtas att anställa någon. Detta gör att arbetsgivarna inte anställer någon om han inte är tillräckligt duktig för att arbeta ihop de resurser som krävs för att uppfylla kraven och att det skall bli lönsamt för arbetsgivaren att anställa honom. De som har arbete måste arbeta allt hårdare för att kvalificera sig för att tillhöra den elit som har arbete. För att maximera välståndet bör emmelertid så många som möjligt deltaga i produktionen av varor och tjänster. Om en stor grupp ställs utanför arbetsmarknaden medför det en mindre produktion att fördela och därmed ett mindre välstånd.

Det nya klasssamhället

Dagens klasssamhälle kan indelas i 4 klasser:

  1. Översta är de som har makt i samhället och kan sätta sina egna löner. Exempel på detta är börsbolagens direktörer som sitter i varandras styrelser och delar ut miljonbelopp till varandra.
  2. Sedan kommer de privatanställda som genom strejkrätten kan åstadkomma kostnader för sina arbetsgivare. Om t.ex. en industriarbetar strejkar produceras inga varor och arbetsgivaren blir utan inkomster. Visserligen sparar arbetsgivaren in lönekostnaden, men den stora kostnaderna är ändok kapitalkostnaderna för maskinerna som står stilla om arbetarna skulle strejka.
  3. Offentliganställda inom vården kan inte genom strejkrätten åstadkomma kostnader sina arbetsgivare eftersom arbetet betalas genom skatter, som skall betalas även om inga tjänster skulle kunna levereras p.g.a. strejk. Det är alltså inte så att "maskiner skulle vara mer värda än människor" som gör att de som sköter maskiner får mer betalt än de som vårdar människor, utan orsaken är strejkrätten som medför att de som sköter maskiner kan åstadkomma kostnader för sina arbetsgivare.
  4. Underst är de som inte har arbete och som måste överleva på A-kassa och socialbidrag.

Arbetslöshet - ett politiskt problem

Arbetslöshet skapas av att det finns fler väljare som är löntagare än som är företagare. Socialistiska politiker kan därmed köpa röster i val genom att instifta lagar och förordningar som gynnar löntagare och därmed missgynar företagare. Därmed uppkommer att det finns fler som är intresserad av att bli löntagare genom att hitta någon som kan anställa honom än vad det finns företagare som är intresserade av att anställa. Outsider/insiderteorin bygger på lönestelhet och säger att insiders (de som har arbete) som förhandlar med sina arbetsgivare (direkt eller genom en fackförening) endast ser till sina egna intressen d.v.s. höjda löner och förbättrade ansällningsvillkor. Outsiders (de arbetslösa) diskrimineras i denna situation då deras intressen inte tillgodoses av fackföreningarna. Detta leder till att lönenivån stiger trots arbetslöshet (ett överskott på arbetskraft). Lagstiftning gällande arbetsrättsregler och minimilön befäster de anställdas ställning gentemot de arbetslösa, som inte har någon möjlighet att "bjuda under" lönenivån för att komma in på arbetsmarknaden. Arbetsrättslagstiftningen skapar "klassklyftor" mellan de som har "äger sina arbeten"och de som inte har arbete. Eftersom direktörerna tar för sig genom bonusar, fallskärmar och miljonarvoden, är tyvärr inte troligt att facket skulle hålla igen på sina krav.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

För att minska lönerna och arbetslösheten brukar socialistiska politiker arbeta med två olika metoder:

Sänkta löner genom devalvering leder till att de resurser som en person måste arbeta ihop för att det skall bli lönsamt att anställa honom minskar varvid fler kan få arbete. Dock skapar devalvering ökad inflation vilket ger problem med ökande räntor stagnerande ekonomi. Rent katastrofalt blir det dock om fackföreningarna börjar kräva kompensation för inflationen i löneförhandlingarna, vilket resulterar i hyperinflation. En allternativ åtgärd är att anställa de som blir arbetslösa genom att expandera den offentliga sektorn. Genom att ta ut skatt av de som har arbete kan man inrätta arbeten i den offentliga sektorn för de som är utan. Detta leder till att vi i Sverige har världens högsta skattetryck. Allt färre skall försörja allt fler vilket leder till behållningen efter skatt blir lägre. För att något lindra skattetrycket har dock socialisterna sett till att de som arbetar i den offentliga sektorn har lägre löner än i den privata. Sämst villkor har de som som är utan arbete och får leva på A-kassa och socialbidrag. Även deras försörjning  är beroende av skatteuttag från de som har arbete, men då de inte bidrar till produktionen blir det en tung börda att bära för de som har arbete.

Åtgärder mot arbetslöshet

Europamotståndarna hävdade att en gemensam valuta, euron, skapar arbetslöshet genom att vi med euron inte längre kan justera växelkursen ifall arbetslösheten i Sverige blir för stor och därmed saknar vi möjlighet att devalvera bort arbetslöshet. De starka fackföreningar som vi har i Sverige medför att vi måste ha möjlighet att justera växelkursen. En gemensam valuta medför att arbetstillfällena tenderar att flytta från länder med starka fackföreningar till länder med svaga fackföreningar. Dock, om man behåller kronan som "lönevaluta" och fortsätter att skriva löneavtalen i kronor även efter att vi har infört euron behåller vi möjlighet att devalvera bort arbetslöshet. Därvid kan växelkursen mellan euro och "lönekronor" fastställas av riksdagen och den lön som löntagarna erhåller är i euro omräknade från lönekronor med den fastställda växelkursen. Om arbetslösheten blir för stor i Sverige kan riksdagen justera denna växelkurs och därmed genom devalvering minska arbetslösheten. Fördelen är att riksdagen enbart behöver ta arbetsmarknadsmässiga hänsyn vid fastställande av växelkursen. Om vi behåller kronan måste vi även ta andra än arbetsmarknadsmässiga hänsyn vid fastställande av växelkursen och kan inte sätta den så vi erhåller lägsta möjliga arbetslöshet. Devalveringar av valutan ger en högre inflation skadar vilket skadar finansmarknaden och Sveriges ekonomi med minskad tillväxt i industrin, ökande låneräntor och sänkt levnadsstandard.

En åtgärd mot arbetslöshet kan vara att omvandla A-kassorna till bemanningsföretag. Kassorna ges möjlighet att hyra ut de arbetslösa till företag som behöver tillfällig arbetskraft. Statsbidraget delas upp i en fast del samt en rörlig del som bestämms av hur duktiga de är på att hyra ut arbetskraften. Ersättningsnivån bestämms av hur mycket kassorna kan få in genom uthyrningen. De fackliga ombudsmännen skulle därmed tvingas att inte enbart förhandla om lönenivåer för de som har arbete utan även om att få arbete för de medlemmar som är utan. Uthyrningen ger de arbetslösa arbetslivserfarenhet och därmed ökade chanser att få jobb. Dom som drabbas av förslaget är de som jobbar svart och inte har tid att arbeta och som är inskrivna i A-kassan för att myndigheterna skall tro att dom är arbetslösa och därmed undvika att bli skönstaxerade.

Giriga direktörer?

Orsaken till astronomiska arvoden och bonusar för direktörer är inte enbart en fråga om direktörernas girighet. På frågan om en direktör verkligen är värd så stor ersättning får man ofta svaret att aktieägarna har bestämmt att han är värd det. Via de statliga försäkringarna och pensionsfonderna har svenska folket mer pengar på börsen än finansfamiljerna, vilket borde betyda att det är det svenska folket som låter miljonerna regna över direktörerna. Dock representeras folkets pengar på stämmorna av tjänstemän som företräder institutionella placerare som pensionsstiftelser och aktiefonder. Att en dylik tjänsteman kan vara generös mot direktörerna beror på att han vet att om man röstar ja till bonusprogram och höjda arvoden ökar chansen att man blir erbjuden ett bra betalt jobb av någon tacksam direktör. För honom personligen är bonusprogrammet ingen kostnad då kostnaden fördelas på alla aktieägarna inklusive de småsparare vars kapital han representerar. För ens egen karriär gäller det att hålla sig väl med de som bestämmer över vilka som skall anställas. Även under det socialdemokratiska maktinnehavet pågick bonusfesten dock med den bisarra situtationen att arbetarrörelsens ledare i massmedia och talarstolar på första maj ondgjorde sig över direktörernas arvoden och bonusprogramm samtidigt som deras tjänstemän på bolagsstämmorna röstade för höjda arvoden och bonusprogramm.

Kommunismens klassklyftor

Klassklyftorna i det kommunistiska samhället måste bedömmas utifrån de samhällen som skapats av de kommunister som lyckats göra revolution och ta över makten. Vad västerländska kommunister som misslyckats med att göra revolution tror att de kan skapa är irrelevant. Eftersom det klasslösa samhället inte kan existera fanns det klassklyftor även i de samhällen som kommunisterna skapat. Det Sovjetiska kommunistiska samhället kan delas in i följande klasser:

Dessa klassklyftor är dock inte synliga för besökare som inte känner till hur samhället fungerar då nomenklaturan lever i slutna avskilda samhällen och slavarbetarna i Gulag lever i från det övriga samhället avskilda fångläger. Det medför att troende kommunister som besöker ett kommunistiskt land kan bibringas uppfattningen att samhället är mer klasslöst än vad det är. Då kommunismen är en våldslära som vill förbättra samhället genom våld - väpnad revoultion och proleteriatets diktatur blir resultatet ett våldsamare samhälle med sämre levnadsvillkor. Våld är inte lösningen på människornas problem utan orsaken till dem. Användning av våld ger upphov till ett våldspräglat klasssamhälle där människorna bekämpar varandra, vilket leder till armod och missär, förutom för vissa som har besegrat de övriga och kan bevilja sig själva privilegier. För att skapa bättre levnadsvillkor måste människorna istället samarbeta och hjälpa varandra.